När hon gick där med mig i famnen (utan att klaga) och solens hetta ännu var så överväldigande att det tycktes vara den och inte tyngdlagen som höll oss fastnaglade vid jordens yta, tryckte jag läpparna mot sidan av hennes huvud (tinningen) och kände blodets pulsslag genom hennes kropp; jag tryckte läpparna mot hennes hals och hörde henne svälja saliven som samlades i munnen; jag tryckte ansiktet mot hennes hals och drog djupt in en lukt som jag inte kunde identifiera då (hur skulle jag kunna det, det fanns ingenting att jämföra den med) och inte kan nu, för den är inte från djur eller plats eller föremål, det var (och är) en lukt unik för henne, och den lämnade ett så djupt avtryck att den till sist blev del av mina andra sinnen, och ännu (ja, nu) är denna lukt även smak, beröring, syn och hörsel.



Jamaica Kincaid, en amerikansk författare med rötter i Antigua, har kommit att bli väldigt uppskattad i Sverige av såväl läsare som kritiker, och hon förekommer ofta i spekulationerna kring Nobelpriset i litteratur. Som i så många av Kincaids romaner kretsar även denna historia kring relationen mellan mor och dotter. På pulserande prosa ger hon en vuxen kvinnas betraktelse av sin mamma (och sig själv som tvååring). Genom historien om en gul klännings tillblivelse tecknar hon bilden av en avgudad mor, som är på samma gång självuppoffrande och svår att nå.

Novellen publicerades ursprungligen 1992 men kommer nu för första gången på svenska, i översättning av Gun-Britt Sundström.

Glad advent!

Hjärtans tack, Deepswamp, en Novelix sitter aldrig fel!

Tänker ofta på dig, men särskilt nu på måndag. Önskar dig en fin och smärtfri Jul!

Så fin beskrivning av ett tidigt minne, och av sin mamma.