|
Journal Entry 1 by  Annelis from Kerava, Uusimaa Finland on Monday, May 21, 2012
 Åtta år gammal var jag när morfar tog min hand och inte släppte den förrän vi hade funnit mina föräldrar i Athen. Vem vet vad som annars hade hänt mig, om jag hade stannat kvar.
Någon vecka tidigare hade en hop fascister med vapen i hand tvingat alla människor samman på kyrkans yttre gård. Där stod vi unga och gamla skräckslagna medan deras beryktade capo långsamt synade den ena efter den andra för att till slut välja ut några män som han tog med sig. Deras kroppar återfanns aldrig.
Det var 1946, någon gång på våren eftersom mandelträden i långa rader blommade och dalen var som vackrast.
Så inleds den självbiografiska romanen, berättelsen om vad som format människan bakom ett av landets mest älskade författarskap.
---
När Theodor Kallifatides var sjuttio år återvände han till den by i Grekland där han bodde tills han var åtta år. Den lokala litteraturföreningen har ordnat en mottagning, en av talarna är en klasskamrat från småskolan som berättar en anekdot om den lille Theos tidiga läskunnighet, ”besserwisser redan då”, viskar författarens fru i hans öra. Själv minns han inte händelsen men blir rörd och konstaterar: ”För ett ögonblick grep mig en känsla av solidaritet med denna sjuåring som med stor sannolikhet var jag”.
Det är först här, alldeles i slutet av den självbiografiska romanen ”Det gångna är inte en dröm”, som Kallifatides markerar att hans yngre jag kanske är en annan. Historien börjar när han som åttaåring lämnar byn, vid morfars hand, för att återförenas med föräldrarna i Aten, och fram till återbesöket i byn har den rullat på som om självbiografiskt skrivande vore den enklaste sak i världen, som om minnet inte var bedrägligt.
232 sidor
|
Det gångna är inte en dröm (in Swedish)
