En liten pojke sitter i fönstret och tittar ner mot allén där gatljuset tecknar skuggor mellan träden. Där nere på gatan står en man som ser upp mot det som en gång var hans barndomshem.
I sitt minne bär han bilden av en spårvagn som står fastfusen vid spåren i Vintergatans snötäckta allé. Men varför dröjer den mörka spårvagnen i den fallande snön? Och hur vet pojken att det är just vid Vintergatan som de döda har sitt hem?
'Spårvagn på Vintergatan' berättar om sökandet efter minnena av en död far. En far som bara kunde försvinna - som en julafton då han plötsligt tar tåget till Paris - och som skickar vykort från exotiska platser runt jorden. En far som är oemotståndlig när han väl dycker upp och berättar om alla märkvärdigheter han upplevt.
(Baksidestext)

Vemodig och vacker! En vuxen mans barndomsminnen och hans beslut att äntligen befria sig från trettio års sorg.

"Någonstans skriver Hjalmar Gullberg att de döda ber oss att ta bort fotografierna. De ber oss att vi ska släppa dem, ty vår sorg förlänger deras begravning"
(från sid 295)

Den berör kanske lite extra nu i Coronatider, nu när vi har tid att rensa och slänga. Vad ska sparas och belasta barnens liv?

Till Nordpirat vid vår årliga majträff.

Tack! Den verkar lovande och jag ser fram emot att läsa den.