När Frö fick sin första tand var alla gudarna och gudasläktingarna där, de följde tandens framväxt dag för dag och timma för timma, de trängdes runt vaggan och spärrade upp hans lilla mun för att med fingertopparna få erfara undret som höll på att ske, de utbringade leven och skålar för tanden och berättade otaliga sägner om tänder i det förgångna, nyskapade tänder och förlorade, och de bar fram den ofantliga släkttanden, den enda kroppsdel som i ursprungliga skick fanns besvarad efter Ymer urfadern, och höll upp den som en manande och uppmuntrande förebild framför Frös ögon medan han födde sin tand.

En riktig skröna! Den vindlar hit och dit och ibland slår den knut på sig själv. Underhållande och förvirrande.

Jag tycker inte att Peter Dahls illustrationer tillför något.