"Vi, alla dessa jag säger JA eller JA? till dej som kräver underkastelse. Med alla våra JA ska vi hålla dig borta och nära." (bokens baksidestext)

Recension i DN 1995-10-07:

LÄSER Britt Edwall. Läser alltid Britt Edwall som skriver om mig och för mig. Än är jag den grå ormen med sin surögda blick, hon som kräver grannhjälp men inte vill ge. Än den osynliga tanten som folk trampar rakt igenom. Men också den rasande kvinnan som inte vill ha sin nyårsfest förstörd - ens av de mest hjälpsökande.

Hon skriver om oss i en liten läcker fickvolym med nio noveller, snarare kommentarer till ett liv, ett enda medelålders kvinnoliv, hennes eget. Jag tar det till mig, äter det. Så grymt och lustigt hon formulerar min vrede, min besvikelse och min ångest. Inte visste jag att den var så djup. Så berättigad.

Boken heter Ja eller ja.

Titeln kan ses som ett försök att läsa förra bokens rubrik baklänges, "Aj" (1994). Om man nu vill krångla till det och söka förstå mer än som står i texten. Det är en frestelse som man delar med författaren. När orden stockar sig, hakar i varandra och blockerar berättelsens flöde markerar det en särskild vilja, en avsikt i författarskapet som jag känner igen från radiodokumentärerna. Ett rosenrasande, stammande utrop: Människa! För helvete, se! Se dej omkring, se din svaghet. Vilken ynkedom!

Nej, man kan inte leva av stuvade förväntningar. Det har du så rätt i Britt Edwall. Men kanske kan man göra uppfinningsrikt motstånd, så som du formulerar det.

Med hastiga slag i texten. Lättast att förstå om man jämför dess språk med musikens och applicerar på läsandet lyssnarens förmåga att lyssna. Att bara lyssna - hellre än att analysera.

Tar man Britt Edwall till sig tar man också hela hennes konstnärskap, hennes samlade förmåga att uttrycka en situation, att formulera en reaktion. Att göra det med sådan styrka och precision att budskapet sitter där och darrar mitt i prick fast det som hänt och som skildras, kanske ett rådslag i Rosenbad om Våldet, egentligen bara är en frasernas fest. Kanske just därför.

Men det bränns. Blir knappt uthärdligt när Britt Edwall går in i några bilder ur boken "Lyckad nedfrysning av herr Moro" från 1992 och tolkar dem inifrån.

Jag vill egentligen inte förstå att vi delar denna grymhet som bilderna visar.

Så jag kan rädda min själ, min bokanmälarsjäl, och säga att några av texterna har jag läst förut, några andra är hastigt tillkomna och hur är det: skall man ta narren på allvar

BERIT WILSON

På en bänk