Rosie Potter vaknar upp med världens värsta baksmälla. Men inte i sin vildaste fantasi kan hon gissa hur illa det faktiskt är, förrän hon upptäcker att hon är död! Hon minns ingenting från kvällen innan, men att den slutade illa är hålet i huvudet ett talande tecken på.
I sin nya skepnad som spöke (och för evigt fast i sin fula flanellpyjamas) försöker Rosie lista ut vem det är som har tagit livet av henne. Snart inser hon att hennes älskade pojkvän är en otrogen skitstövel och lögnare. Är han kapabel till mord?
Rosie ger sig ut för att lösa mysteriet med sitt eget olyckliga slut. Men när hon inser att hon börjar få känslor för en viss person, känslor som inte har ett dugg med död och hämnd att göra, blir tillvaron om möjligt ännu krångligare. För hur kan man ha ett kärleksliv om man är död?

Nja, inte riktigt vad jag väntat mig/hoppats på. En irriterande huvudperson, tillika berättare, och en tramsig historia om något slags liv efter detta som inte ens är särskilt rolig. Suck!

Kanske finns någon som uppskattar den mer än jag!